För den som är lyckligt ovetande om dramatiken som just nu utspelas i storstaden Stockholm, kan jag berätta att hyresgäster i allmännyttan har rätt att köpa sina lägenheter om en viss procent av invånarna i en fastighet kräver det. Sossarna satte temporärt stopp för detta under sin mandatperiod eftersom hela det kommunala lägenhetsbeståndet, framförallt i innerstaden, höll på att försvinna.

Det dröjde alltså inte många veckor, eller ens dagar, efter den borgerliga valsegern innan köpsugna hyresgäster började lägga lappar i sina grannars brevinkast. Och hur ödmjuk den enkla frågan "Hyra eller köpa?" än kan verka på ett flygblad, står den ändå i bjärt kontrast till hur snabbt bostadsrättsombildarna vaknade efter den socialdemokratiska stopplagens vinter.

Bland grannarna spred sig en lätt ängslighet under samvaron i trappuppgångar och tvättstugor. Vi började ta varandra på pulsen och de allra modigaste frågade försiktigt hur de andra tänkte och kände.

Sedan en tid framhåller jag alltid helt idealistiska skäl mot att köpa ut lägenheterna. Jag säger saker som "Om jag tycker att allmännyttan är bra och ska finnas, kan jag ju inte gärna medverka till en ombildning själv". Tystnaden som följer är alltid ansträngd. Hittills har jag knappt hört någon prata om vad som är bra för oss allihopa, för samhället, för framtiden.

Alla tänker på pengarna. Att få köpa sin lägenhet för sjuttio eller sjuttiofem procent av marknadsvärdet borgar för snabb vinst. Det rör sig om stora pengar.

Det finns en liten motrörelse i hyreshuset där vi bor. Genom den vet jag hur hård press det är på dem som allra helst vill säga nej. Flera pensionärer var starka nog att rösta emot förra gången vi röstade om ombildning. Fem år senare blir de hårt ansatta av sina barn. Orken tryter hos de gamla och pengarna lyser i ögonen på arvingarna.

Vi är många i stadsdelen som älskar vårt Hammarbyhöjden och som plötsligt känner oss otrygga. Vi vet inte vad som ska hända. Kommer våra arbetslösa grannar att kunna ta lån? Vad gör en orkeslös människa när det inte längre finns en hyresvärd att ringa när något krånglar? Att fortsätta hyra sin lägenhet av dem som köper och snart flyttar känns kanske inte som ett bra alternativ.

För fem år sedan gjordes alltså det förra försöket i vårt hus. Då blev det ett nej. Man kan tycka att fem år är ganska kort tid. Hur länge gäller ett sånt beslut? Hur länge borde det gälla? Om vi röstar nej nu lär det inte dröja mer än fem år innan nästa försök kommer. Då blir det väl ett ja. Om inte, så kommer det nya attacker.

Det är lätt att rasera. Att bygga upp en allmännytta igen kommer däremot att ta hundra år. Men redan nästa år kommer ombildningstrollen att ha tagit sina pengar och flyttat närmare innerstan där de äntligen får sova gott. Tro mig, de kommer aldrig tillbaka hit.