Det jag har hört genom deras kroppars berättelse och munnars tystnad vill ingen höra. Eller se. Männen, så främmande i min miljö, men ändå med. I försök att reparera det som aldrig kan bli helt. Och att skydda. Försent, makten, hur den än såg ut, har tagit något ifrån dem för alltid.

Och där är jag, vad vet jag om deras smärta? Noll. Men jag kan något, jag kan möta dem, försöka förstå eller kanske bara se och höra det osagda. Jag trodde att inga ord fanns för detta svåra. Men igår på Fryshuset i Electra Show mötte jag de osagda orden utsagda;

Den lilla flickan frågar sin mamma:

– Vad gjorde du när du var barn mamma, vad lekte ni? Mamman vill inte svara. Och när svaret till slut kommer är det så svårt att höra.

– Min dotter, jag gick mellan gömställena med ammunition i min lilla väska, vi lekte inte. Jag visste inget, jag hade bara kodord som ”den lilla stigen leder till den stora skogen”.

– En dag tog de mig. De förhörde mig.

– Jag visste inget.

Då frågade de mig vad min pappa hette, min bror, min farbror. De log. De visste vad man kan göra, som är värre än döden, mot en flicka.

– Det var kallt i de där förhörsrummen.

Jag har sett dem, kvinnorna, familjerna, gå vidare, aldrig hela, ändå fortsätter de. Det finns ingen väg tillbaka, inget land, ingen möjlighet. De håller sina barn hårt i händerna, hur ska de våga låta barnen möta framtiden?