Det är en stilig kvina som tar emot mig på Sundbybergs folkhögskola i Stockholm. Hon ser nästan ut som en kvinnlig svart Gandhi med pigga ögon bakom de runda glasögonen. Att arbeta som folkhögskolelärare är bara en av Sonias många sysselsättningar. Numera undervisar hon endast några timmar i veckan.

- Egentligen har jag så mycket att göra att jag inte skulle behöva arbeta som folkbildare. Men jag ser människorna växa och jag ser de elever jag har här som mitt bollplank. Det är inte bara jag som ger dem, jag får mycket tillbaka också.

Sonia började på skolan som rektorsassistent och sedan pluggade hon till lärare på distans vid Linköpings universitet. Förutom jobbet som lärare på skolan är Sonia konsult, föreläsare, styrelseledamot i Rädda Barnen och författare. Av de böcker hon skrivit har "Barnen i våra hjärtan" blivit mest uppmärksammad. Boken handlar om föräldrarollen och de svårigheter som kan uppstå när man byter hemland. Sonia försöker introducera Sverige för invandrare. Både föräldrar och deras barn. Hon tar upp frågor som vilket ansvar den svenska skolan, föräldrar och barnen själva har. Boken fungerar som studiecirkelmaterial för föräldrar och är utgiven av Rädda Barnen.

Hamnar i en subkultur

Enligt Sonia är det särskilt viktigt för invandrade föräldrar att tillåta sina barn att bli både och istället för varken eller. Att inte lämna den ena kulturen på bekostnad av den andra.

- Många av de barn och ungdomar som jag jobbar med i förorterna är varken stolta över det land de kommer ifrån eller det nya landet. De har istället skapat en subkultur som inte hör hemma någonstans.

Sonia har skapat en teori om att 1+1blir 3. Där den första ettan är att veta vem man är och behålla rötterna och de fina sidorna i den kulturen. I den andra ettan hämtar man det fina från den svenska kulturen och när man lägger ihop dessa blir man en ny och berikad tredje person.

Växte upp i lilla Kairo

- När jag var fem-sex år förhörde min pappa mig på världens flaggor och huvudstäder. Kan du tänka dig! Jag kunde alla och idag skäms jag är jag inte känner igen en flagga. Det är ju mycket som har förändrats.

Runt omkring i kvarteret där hon växte upp var de flesta grannar kristna eller judar medan de själva var muslimer. Hon och hennes syskon fick även gå i en italiensk förskola där de fick lära sig den kristna läran.

- Även här var pappa mycket klok. Han såg till att vi hade respekt för alla de stora religionerna vi omgavs av.

Som liten hade Sonias pappa lärt henne och hennes systrar italienska så när hon var 18 flyttade hon till Italien för att studera statskunskap i Neapel. Hon slutade dock efter ett år och flyttade tillbaka till Eygpten där hon fick jobb på den italienska ambassaden.

Kände sig svart

Till Sverige kom Sonia 1980 som medföljande till sin man. Det var stor skillnad att komma som ny till Sverige än till Italien.

- Här upptäckte jag att jag var svart och att det bromsade mig. Så hade jag aldrig känt tidigare, visst hade jag vetat att jag var svart, men det hade aldrig varit något hinder. Italienarna till exempel såg mina meriter och kunskaper och inte min hudfärg. De frågade aldrig varifrån jag kom. De trodde jag var italienare eftersom jag pratade italienska.

Det som Sonia tyckte var svårast med att komma till Sverige var i första hand språket men också lugnet.

- Du kan tänka dig Kairo där det bor ungefär dubbelt så många människor som i hela Sverige, det var en stor omställning. Man undrade klockan sex var alla människor tagit vägen.

Intresserad av föreningslivet

Trots problemen med språket och avsaknaden av vänner och släkt i Egypten kämpade hon för att komma in i det svenska samhället. Hon engagerade sig i Hem och skola och föreningslivet där hon bodde. Eftersom hon inte kom som flykting hade hon motivation och mål säger hon.

- Jag var tvungen att lära mig svenska, hantera föräldrarollen och svara på mina barns frågor om det nya landet.

Sonias frustration över att det inte fanns någon som berättade för henne hur saker och ting fungerar i Sverige var det som gjorde att hon själv ville börja arbeta med information till invandrare.

- Jag började arbeta med dessa frågor på allvar och det var min spontana reaktion som förälder ingenting annat. Vi har inte kommit hit för att förlora våra barn. Vi har inte heller kommit hit för att våra barn ska skada andra barn eller sig själva.

Blev rätt förvånad

Som bekräftelse på att det hon arbetade med var viktigt fick hon 1999 Stockholm stads Mandela-pris för integration. Något som var lite överraskande.

- Jag visste inte ens att det jag abetade med kallades integration. Jag tyckte att jag jobbade med föräldrarollen, men om man får det på köpet så är det ju ännu bättre.

Det har dock inte lltid varit så att hon blivit uppmärksammad. När hon i början av 1980-talet försökte berätta om rasismen och diskrimineringen mot invandrare var det inte många svenskar som trodde på henne. Hon togs inte på allvar.

- Det var svårt redan då, men jag tror att det är ännu svårare att komma som invandrare idag. Både rasismen och segregationen har ökat i vårt samhälle men det positiva är att vi idag mer än förut pratar öppet om invandrare och problematiken men också om möjligheter.

Söker också rötterna

Segregationen tror Sonia är ett problem som skapats av de beslut politikerna har tagit. Eller snarare inte tagit, eftersom knappt några åtgärder har gjorts för att ta itu med problemen. Sonia berättar om det motstånd från makthavare hon fick när hon berättade att hon ville flytta från det bostadsområde hon bodde i. Att kombinera sin bakgrund med den svenska kulturen är något som hon tycker är väldigt viktigt. Samtidigt som hon ville bo bland svenskar för att lära sig mer om Sverige sökte hon sina rötter från det Egypten hon lämnat.

- Hade aldrig dansat magdans till exempel. Jag hade ingen aning om hur man gjorde innan jag kom till Sverige. Jag vet inte om jag dansar bra, men det är som en näring för mig, ett vitamintillskott. Det är det verkligen faktiskt!

År 2002 blev Sonia korad till en av årets tio folkbildare av ABF:s tidskrift Fönstret. En utmärkelse att vara stolt över då flera av hennes pedagogiska förebilder i folkbildningens tjänst också fanns med bland de utnämnda.

Ser möjligheterna

Ett av Sonias framtida drömprojekt är att starta folkhögskolor på landsbygden i Eritrea. Precis som med hennes övriga projekt ser hon inte problemen utan möjligheterna.

- Jag har aldrig varit där och kan inte ens språket, men lite av maten och dansen kan jag i alla fall.

Hon har redan börjat knyta kontakter med folk från det område hennes far kom ifrån. En intressant upptäckt gjorde hon också på eritreanska ambassaden.

- Det visade sig att det området påminner mycket om svensk landsbygd förr i tiden. Det var ju böndernas söner som startade folkhögskolorna här i Sverige. Där nere är det böndernas flickor som inte har tillgång till skolor. Och finns det skolor kan de inte gå hela året eftersom de måste hjälpa till hemma. Precis så här var det ju i Sverige, så jag tror att det kommer gå.