De flesta äter lunch någon gång mellan 11 och 13. Ingen tycker att det är konstigt. Det plockas fram byttor med fryst soppa i form av en isklump från mataffären tvärs över gatan, gårdagskvällens isterband, makaroner med ketchup eller något från kvartersrestaurangen. I ömsesidigt samförstånd så låter man detta fortgå dag efter dag.

Jag jobbar på ett medelstort företag med målsättningar och jämställdhetsplaner på ett Intranät i samma stad som min syster. Det är Sverige 2008. Men när jag lättar på locket till min matlåda i plast och blottar dess innehåll för dagen, då gnisslar en hel matsal tänderna. Ty de har upptäckt att det aldrig finns kött i mina förpackningar och de kallar mina noggrant planerade måltider för ”ickemat”. Rätter där bönor går att urskilja fördöms och mer bekväma svenniga halvfabrikat som sojakorvar tillintetgörs omedelbart.

Ibland står kollegorna i sina pastellfärgade koftor och lurpassar bakom receptionens disk för att smäda min frukt, mitt bröd och min keso de dagar då jag inte smiter ut för att äta eller har låda med mig. De säger:

– När ska börja äta riktig mat, du förstår väl att du måste äta?

Ett helt kontor har bestämt sig för vad som går att äta eller inte. Det är som att visa upp ett fyllo i första akten av en pjäs. Det tar bara 30 sekunder för publiken att bilda sig en uppfattning av karaktären som sedan kan sluta sluddra helt. Även när min lunch ser ut som någon medelmåttig föda från Seven Elevens hektoförsäljning så vet de instinktivt att det är fel och annorlunda, rent av giftigt och säkert besprutat.

De kollegor som inte vågar ta lunchstriden balanserar nervöst en tallrik fil i knäet framför datorn. Och veganen på plan två har jag inte sett med en gaffel i handen sedan i julas.

Plötsligt förstår jag hur illa till mods Sylvia Plaths karaktär Esther känner sig i Glaskupan och som en markering tar jag för säkerhets skull med den till matsalen. Men ingen har läst den och de andra kontorsassistenterna byter recept på glasyrer i ren trygghetsnarkomani.

Maten säger något om oss, vilka vi är och vad vi kommer från. Det hade varit rasism att föraktfullt påpeka något om min mat, om den och jag själv hade kommit från mellanöstern. Det skulle bli samtal med chefen och antagligen en ny punkt bland riktlinjerna på Intranätet.

Jag ska leta upp veganen och äta lunch på hennes kontor i morgon. Bara för henne ska jag berätta att jag hellre går på en kängpunkspelning med min tatuerade överarm än att titta på melodifestivalen. Hoppas att hon inte tar illa upp.