Dubbel diagnos bland hemlösa
Text: Jonna Mc Lean Nilsson. Foto Stephanie Vukmanic.
22 april 2008
 – Det är inte fler härbärgen vi behöver, säger Lennart Eld. |
- Vi kommer aldrig se femhundra heroinister på Sergels torg med plakat som kräver nya behandlingshem. Det är en tyst grupp, säger Lennart Eld, verksamhetschef för frälsningsarméns härbärge.
I Midsommarkransen finns Frälsningsarméns natthärbärge. Byggnaden där verksamheten håller till är en gammal skola som är utdömd som skola efter att Essingeleden byggdes. Här finns det bäddar för 24 män. Dörrarna öppnas 16:00 och gästerna får stanna till 10:00 nästa dag. Det serveras middag under kvällen och frukost nästkommande dag.
Gästerna som oftast är missbrukare med psykiska problem erbjuds möjlighet att kontakta sociala myndigheter och/eller sjukvård. På härbärget finns även ett korttidsboende där man har plats för tio män. På korttidsdsboendet hjälper man gästerna att aktivt söka alternativt boende eller vårdplats i en nykter miljö.
Lång erfarenhet
Härbärget har funnits sedan 1989 och Lennart började arbeta där hösten 1992.
– Mitt jobb är att se att det fungerar i stort. När du jobbar med människor får du alltid tillbaka mer än du orkar ge. Naturligtvis har min tro ganska mycket med det att göra. Det är ju det här det handlar om. "Vad du inte gjort mot dessa mina minsta". Om inte de här människorna är mina minsta så vet jag inte vilka de är.
Dubbel problematik
– Den klassiska alkoholisten håller på att dö bort. När jag började jobba här var 75 procent av våra gäster finnar. Idag är vi nere i 12 procent. Hemlöshet som jag ser det idag är missbrukare i ett aktivt missbruk och eller psykisk störning. Idag är väldigt många mellan 25 och 35 år, det är den nya generationen blandmissbrukare.
– Vår uppgift är att se var de hör hemma någonstans. Vår uppgift som Frälsningsarmén är inte att ge tak över huvudet-garanti utan att se på vilket skrivbord människor hör hemma på för att sedan slussa dem vidare.
Människor i sämre skick
Lennart Eld arbetar med hemlöshet kategori ett. Den gruppen saknar varaktigt boende och är hänvisad till att bo på gatan eller härbärge.
– Det är vår grupp. Av dem hade jag 351 som bodde här förra året. Det finns i Stockholm i runda slängar 1500 personer i den gruppen. Så det är ett relativt litet problem. Men den här gruppen syns för att de är i så pass sämre skick både fysiskt och psykiskt.
– För ett antal av våra gäster är härbärge den högsta formen av boende som de klarar av för en överskådlig framtid. Det är för att de är både missbrukare och psykiskt deformerade. Det är det som är dilemmat. Hur löser man en dubbel diagnos? Enligt socialtjänstlagen ska man få vård och hjälp när man behöver.
– Det som behövs är alltså inte fler härbärgen utan gruppbostäder med högre vårdtäthet. Är du inte kapabel att fatta rätt beslut så måste du ha någon som hjälper dig.
Mått av realism
Många bland personalen på härbärge har arbetat där länge. Men det är ingen som har formella utbildningen.
– Jag drömmer naturligtvis om att hitta motiverad personal med utbildning men de söker sig inte hit. De söker sig till behandlingshemmen där man får respons för det man gör och ser resultat.
– Eftersom vi är en kristen organisation så kommer det in personer som vill att alla som kommer in här ska bli frälsta, helade och renade och med den inställningen är du utbränd på en vecka. Ett visst mått av realism krävs för att arbeta här.
Nedskärning
Lennart Eld framhåller att den grupp man jobbar med lever i ett extremt utanförskap. Det rör sig om människorna utanför alla marginaler. Och i bästa fall kan de hoppas på en roll som marginaliserade. De är också en tacksam grupp att skära ner på för allmänheten kräver ingenting när det gäller missbrukare.
– Vi kommer aldrig se femhundra heroinister på Sergels torg med plakat som kräver nya behandlingshem. Det är en tyst grupp.
Ansvarsfördelningen ett problem
– Det är i dag ett jätteproblem med ansvarsfördelning mellan psykiatrin, missbruksvården och kommunen. Jag tycker att ansvaret ska centraliseras. Låt en summa pengar gå till hemlöshetsfrågan och låt det gå över både kommun och landsting.
– För så länge man kan skjuta över ansvaret på någon annan så kommer man också att göra det. Jag tror helt enkelt att det skulle bli billigare att ge vård och hjälp till den som behöver.
– Vi har en normalisering inom svensk sjukvård som innebär att alla ska behandlas enligt samma kriterier. De här personerna är inte som alla andra och behöver särskild hjälp och tillsyn.