Jag tror att det var så det började. Vi var unga, missförstådda och frustrerade. Samhället var konstigt och ingen lyssnade till oss. Ångest och romantiserade bilder av självmord var ständigt närvarande, i musiken vi lyssnade på, i tidsskrifter och böcker vi läste. En sönderskuren handled låg rätt i tiden.

2008 är de missnöjda tonåringarna fortfarande svartsminkade och klädda i uppseendeväckande kläder, gärna sönderslitna på rätt ställe. En del går under benämningen ”emo”. Jag hoppas att emo-kidsen trots sin svartmålade front inte mår fullt lika uselt som folk runt omkring mig gjorde när jag var yngre.

Det fanns liksom inget utrymme för glädje i mina kretsar. När jag tänker tillbaka ser jag nästan uteslutande ansikten på trasiga och splittrade personer.

Tjejer och killar tävlade i ångest. En del tyckte att Linda Skugges ”Det här är inte en bok” var det bästa som fanns. Andra kunde inte leva utan Kent och Broder Daniel. Vissa var mer inåtvända än andra och gick längre än till att klistra fast stjärnor under ögonen på klassiskt Henrik Berggren-manér. De gjorde ångesten till en livsstil, inte ett tillstånd eller en sjukdom.

– Jag berättar om min barndom, mina självmordsförsök, mina psykoser. Jag viker ut min dygnet-runt-ångest och jag berättar om dödsjakten som var mitt liv under väldigt många år.

Så talar Bernie Påhlsson i en intervju om sin självbiografi ”Vingklippt ängel”. Hon är också en produkt av ångestgenerationen. Vi har vuxit upp i samma tidsanda. När hennes självbiografi om psykoser och droger gavs ut 2004 blev hon något av en förebild för många av Sveriges deppiga ungdomar. Kanske är hon det fortfarande – förhoppningsvis inte.

Webbsidor där ätstörningssjuka hetsar och ger varandra tips på viktminskning är också ett exempel på min generations tillstånd. Likaså webbsidorna Sockerdricka och Haket, där horder av ungdomar skriver dikter om sin ångest. De ger varandra bränsle och uppmuntran att fortsätta gräva ner sig i ångesten genom att ge positiv feedback på ”skära sig i armarna-dikter”.

I ett samhälle och ett land där vi i princip har allt, finns det alltså människor som mår så här dåligt. Det retar mig. Dåliga dagar kallar jag borderline för en påhittad sjukdom. Man borde skicka dessa vrak till någon underutvecklad by i Afrika och be dem klara sig själva. Kanske kan de hitta lite kämparanda om de inte ens har kranvatten.

När jag är mindre krass lägger jag ansvaret på föräldrar som inte sade ifrån i tid. På media som skapar ideal som inte är mänskligt möjliga att uppnå. Förmodligen är det rätta svaret någonting där emellan – det brukar vara så.