Trots att ideell verksamhet ständigt rosas, har frivilliginsatser också väckt mycket ont blod under årens lopp. Anställda, facket och forskare ställer samma fråga: Vems ansvar är egentligen välfärden, och hur mycket kan man överlåta åt den ideella sektorn?
Tidigare socialministern Bengt Westerberg berättar i boken "Fri och villig" (2006) hur det var när hans mor en gång i tiden ville prova på att vara Röda Korset-värdinna på ett sjukhus. Facket var väldigt kritiskt till verksamheten. De ansåg att landstinget skulle anställa egna sjukhusvärdar och värdinnor, och att de frivilliga insatserna fördröjde den utvecklingen.
Att ideell verksamhet skulle vara ett lätt sätt för kommuner och landsting att spara pengar och slippa ifrån ansvar, har i årtionden varit en het fråga. Särskilt aktuellt blev ämnet i och med åtstramningarna inom den offentliga sektorn på 90-talet. Frågan var om det verkligen var rimligt att låta frivilliga ta över verksamheter som tidigare hade drivits av betald personal? Ett annat frågetecken var om kvaliteten kunde bibehållas eller inte.
Jobbar sida vid sida
Stefan Lindeborg, volontärutvecklare på Stockholms Stadsmission, är väl bekant med frågan, men tycker inte att den vållar några problem.
– En volontär kan göra fantastiska insatser men är inte professionellt rustad att möta människor i kris. Hos oss jobbar volontärerna sida vid sida med utbildad personal. Från början var detta förenat med viss oro från de anställda – skulle volontärerna ta deras jobb? Nu vet vi att volontärerna inte är eller var något hot, utan en extra kvalitet. I vårt policydokument står det att en volontär aldrig ska ersätta ett avlönat jobb.
Kanadamodellen
I Kanada, ett land som på många sätt liknar Sverige, har ideellt arbete en helt annan ställning inom den offentliga sektorn. Under många år har man satsat på ideell verksamhet inom exempelvis sjukvården, och på ett medelstort lasarett kan det finnas 800-900 volontärer.
I Ontario måste varje gymnasieelev ha gjort 40 timmar som volontär för att få ut sitt studentbetyg. De kanadensiska sjukhusvolontärerna har främst trygghetsskapande och kvalitetshöjande funktioner. Till exempel kan de vyssja nyfödda barn till sömns, prata med äldre och vara guider på stora avdelningar.
Kommunen har ansvaret
Att prata med äldre på ett kommunalt finansierat äldreboende börjar bli accepterat även i Sverige. I det fallet har volontären en väl definierad roll som inte gör något intrång på den ordinarie verksamheten. Mera känsligt blir det när man inom en kommun pratar om att lägga över hela verksamheter på ideella organisationer.
Socialstyrelsen spår i sin översikt över den svenska socialtjänsten (2003) att frivilligorganisationernas inblandning i välfärdsarbetet kommer att öka framöver. Man hävdar att det är viktigt att se till att den enskilde inte kommer i kläm när omorganisationer görs. Kommunen har det grundläggande ansvaret för att den enskildes behov tillgodoses.
Belysa missförhållanden
Stefan Lindeborg tycker inte att Stadsmissionens verksamhet är ett sätt för den offentliga sektorn att sky sitt ansvar.
– Vi ser oss som ett komplement. Men det är viktigt att vår apparat inte möjliggör skattesänkningar, understryker han. Vi har en viktig uppgift i att belysa missförhållanden, inte städa undan dem.
– Det viktiga är inte vem som gör jobbet, utan att det blir gjort, säger Staffan Lindeborg.