Det är dämpad belysning i rummet, tre värmeljus i varsin röd ljuslykta vilar på en upp-och-ned-vänd soptunna. Varje plaststol är upptagen av män och kvinnor i olika åldrar. Luften är känsloladdad. Spänningen går nästan att ta på.

– Musiken är ett sätt att överleva, säger Linda.

Månbarn
Linda börjar med att sjunga en sorgsen låt som hon har gett namnet Månbarn. Linda skrev texten då hon satt och längtade till månen en mörk kväll. Då var hon 17 år.

– Jag kände mig som en alien. Jag såg månen som ljuset i mörkret. Jag ville dit.

Tatueringen på Hennes överarm får nu sin mening. En liten person som hänger från en halvmåne.

Mamma drack
Linda växte upp med en alkoholiserad mamma som övergav henne då hon var åtta år.

– Jag har fått mina sår.

Murar har byggts upp och blockerat hennes innersta känslor, känslorna hon inte vågade känna. Musiken raserade alla murar. Hon skrev ner det hon kände och blandade ihop orden med musik så att det bildade en blödande melodi. Hennes ögonbryn rynkas ibland då hon sjunger.

– Trots att jag börjar bli van så blir det känslosamt ibland.

Superman
Seminariet blir som en konsert med mellansnack. Hon förklarar vad varje låt handlar om och hur hon kände just då hon skrev texterna.

Låten Superman som hon också framför påminner mycket om Månbarn. Då hon skrev den så satt hon åter igen och tittade på månen och bara väntade på att änglar eller Stålmannen skulle komma och ta henne till hennes egen lilla planet. Men hon kom sedan på att hon inte kunde vänta för evigt. Hon måste göra något åt det själv.

– Alla måste komma upp ur sin egen grop.

Inga droger
Linda har nu fått stå på scen med sin musik i två år. Men sin livshistoria har hon berättat ändå sedan hon var 18 år. Hon trivs på scen och det märks att publiken uppskattar henne där. Det är där hon ska vara. Hennes sorgsna sånger får människors kinder att bli våta av tårar, hon berör med sin historia.

Linda har aldrig hållit på med droger utan har använt musiken som ett sätt att hantera sin smärta. Hon förklarar att hon måste få sätta ord på sina känslor. När hon väl har gjort det så tar hon ut känslan i musiken och lägger sedan undan den.

– Jag tackar min högre makt för att jag vågade känna känslorna och inte fly.

Välja bort mamma
Nu förstår Linda att hon måste välja bort sin mamma ibland fast det gör ont. Hon ser alkoholismen som en sjukdom och kan nu säga till sin mamma att det gör ont. Förut svalde hon det bara och gick vidare.

Linda förklarar att hon har insett att hon själv är det största hindret för att må bra. Hon måste släppa förbi sig själv.

– Det är ingen självklarhet att må bra.

Låten Shine, som är en av de sista låtarna hon sjunger, handlar om att hon aldrig trodde att hon skulle komma ut ur mörkret.

”Some day I will dance in the sun who let’s me shine”, sjunger Linda.

Nu borde hon verkligen dansa för efter det här seminariet så lyser solen verkligen på henne.

Nu borde hon verkligen dansa för efter det här seminariet så lyser solen verkligen på henne.