Vi lever i ett samhälle där varje akt den enskilda individen gör påverkar kollektivt. Även om många inte tror det.Det gamla bondesamhället, där alla levde kollektivt och alla hjälpte varandra, har helt och hållet tagits över av det moderna samhället

Allt har individualiserats och grupperats. Allt är hightech och fastfoodidealiserat. Allt ska gå snabbt, enkelt. Världen är en mänsklig motorväg där den långsamma lätt blir överkörd.

Vi har inte tid att stanna upp och reflektera över någon annan än oss själva. Vi ska tänka och ta vara på oss själva och gå efter ”var och en för sig – tänkandet”. Dagens arrogans har gjort oss till mekaniska egoister.

Många människor räknar allt i pengar. Och man blir nog inte förvånad om en undersökning skulle visa att pengar kommer först och naturens överlevnad kommer sist.

Att vi lever på en jord som håller på att överbefolkas och svettas sönder är det inte många som tänker på eller ens gör någonting åt. Vad vi istället tänker på är vad som gynnar oss enskilda för stunden och prylarna vi köper till vårt hem.

Även idag så är varje individ fortfarande beroende av andra. Men vi glömmer och gömmer oss bakom den gruppering som byggs upp. Vad en person gör kan negativt påverka hundra medmänniskor. Vad en person gör kan positivt påverka tusen lidanden.

Om nu en kvinna ramlar i rusningstrafik på tunnelbanan skulle man hjälpa henne upp, borsta av hennes jacka och leende gå därifrån? Nej, man skulle muttra, blänga och kanske till och med knuffa och slita sitt hår i panik över att fruntimret är i vägen när man ska hinna med ett tunnelbanetåg – som går var tredje minut.

Och om vi nu ska hjälpa människor så tar vi upp den senaste lilla mobilen ur den designklädda jackan och”wappar” kvickt in ett sms till Rädda Barnen för 25 kronor. Något som vi sedan kommer surt att ångra, för sms kostar ju pengar och pengar är något vi bara måste ha och behålla för oss själva.

Men samtidigt som vi sms-skänker pengar och mättar vårat stressade ego med dagens goda gärning, så kliver vi över uteliggaren som ligger vid tunnelbanans ingång. För ögonblicket är vi glada över att ha gjort något bra för någon annan i tredje världen, men svär och tittar äcklat åt uteliggaren som är i vägen för vår framfart.

Vi lever allt stressigare och vi är allt mer inåtvända och gömda bakom vårt lilla ego som hela tiden gör så att medmänskligheten krymps.

Vi säger att världen är galen men det är vi som lever i den och på så sätt är det bara vi som påverkar dess galenskap. Varför gör vi inte något åt det?