Ännu en gång en löpsedel med hur någon lyckats gå ned i vikt. Det finns människor som vill gå upp, inte ner. Några i min omgivning har börjat att påpeka att jag har gått ned i vikt. Igen. Många gånger har jag blivit utsatt för frågor och påståenden som:

– Men Gud, vad smal du är.
– Äter du ordentligt?
– Hur mår du egentligen?

Jag skulle vilja höra någon utbrista;

– Men Gud, vad du har blivit tjock, till någon överviktig människa.
– Men hur mycket äter du egentligen?

Det är ovanligt med kvinnor på 40+ som har svårt att gå upp i vikt. De flesta som jag känner tackar nej till kakor, bullar och choklad. De tänker på sin vikt och vill inte gå upp. Själv kan jag äta både bullar och choklad utan att gå upp. Varje dag. Det fäster inte på mig. Jag bryr mig inte heller om lightprodukter eller om det är sås till maten. Men jag vill inte vara så smal att jag blir utsatt för påhopp eller rättare sagt, jag vill vara hur smal jag vill utan att bli utsatt för påhopp.Och jag förbannar det rådande kvinnokroppsidealet.

Silikonbröst på en i övrigt anorektiskt smal kropp, något slags Barbieideal med botoxputande mun, hårförlängningar och lösnaglar, nej, det köper jag inte. Wannabeabimbo-looken hoppas jag dör. Gärna så fort som möjligt. Det finns inget äkta och naturligt i detta ideal och det är i mina ögon synd om dessa kvinnor som späker sig, opererar sig och går på ett ideal av förnekelse. Tacka vet jag 50-talets ideal. Marilyn Monroe med former och en naturlig vikt. Sedan kom Twiggy på 60-talet, tunn som en tråd. 70-talet med sin flowerpowernaturalism då kvinnor inte visste vad varken bh eller rakhyvlar var. 80-talet med gympa och Jane Fonda. 90-talet vet jag inte riktigt vad det var för ideal men nu år 2009 vill jag någon gång se en löpsedel hur någon gått upp i vikt och är lycklig över det.