Tablettberoendet kostar samhället och de enskilda mycket i lidande, vård, sjukersättning, förtidspensioneringar och uteblivet arbete. Två personer, båda i 40-årsåldern, berättar för Drivkraft om sina erfarenheter.

– Jag blev inte informerad om att det var en stark opiat jag fick, berättar Göran.

Han lider av en medfödd sjukdom som bland annat innebär problem med värk. I samband med en operation sattes Oxycontin, ett morfinliknande preparat in. Det är nu snart fyra år sedan.

Svåra biverkningar
Efter en månad när han en dag inte tog tabletterna insåg han att han var fast. Abstinensen var fruktansvärd med värk i hela kroppen, diarré, ångest och svettningar. Det kändes som om han skulle dö. Han har försökt sluta flera gånger men inte klarat det. Han är ambivalent. Å ena sidan ger preparatet god smärtlindring och dämpar ångest men det är jobbigt att var slav under en drog. Andra biverkningar är trötthet och försämrat minne.

– Det borde vara ett sistahandsval när alla andra lösningar prövats, säger han. Man borde också få information om hur svårt det är att sluta.

Ond cirkel
Lena vittnar också om dålig läkarinformation vad gäller riskerna med vanebildande medicin. För hennes del handlade det om sömntabletter och lugnande medicin (benzodiazepiner). En kombination av relationsproblem och kraven förknippade med att vara småbarnsmamma gjorde att hon fick sömnproblem.

1994 ordinerades hon insomningstabletter. Hon blev snabbt beroende och tog sömntabletter varje kväll. Till slut hade kroppens egen förmåga att reglera sömnen försvunnit totalt. Hon blev allt tröttare.

– Jag fick aldrig någon riktig djupsömn. Försökte jag vara utan så kunde jag inte sova alls. Det var en ond cirkel.

Slutade – åkte dit igen
Efter två och ett halvt år hade Lena fått nog. Via TUB- mottagningen (Terapi och Utvärdering av Beroendeframkallande läkemedel) på Karolinska sjukhuset fick hon hjälp att sluta.

Några år senare var det dags igen. På grund av en pressad livssituation mådde hon dåligt och hade panikångest. Receptet blev lugnande mediciner, benzodiazepiner som tog udden av oro, ångest och stress.

– Ingen märkte något. Jag arbetade och hämtade barn på dagis fast jag gick på en torrfylla, säger hon.

Äntligen fri från beroendet
Användningen eskalerade och snart gick hon till två läkare för att få dubbel dos. Parallellt ökade också hennes alkoholintag. Lena menar att tabletterna gjorde att hennes alkoholism kunde fortgå under längre tid. De tog bort bakfylla och ångest. Ibland kombinerade hon tabletter och alkohol och fick då ökad effekt av alkoholen. Slutligen kom det till en gräns.

– Jag ville bli kvitt beroendet. Först fick jag hjälp att sluta med tabletterna, på TUB-kliniken igen. Det gick lättare än jag trodde.

Nästa utmaning var att sluta dricka. Det var svårare. Vägen blev lång och slingrig men idag är hon fri från allt beroende.

Folkhälsoproblem
På RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, berättar Per Sternbeck att minst 250 000 svenskar är läkemedelsberoende enligt en undersökning som Folkhälsoinstitutet gjorde år 2005. De flesta förskrivningar sker på vårdcentraler. Per menar att medicineringen ofta sker ansvarslöst och allt för lättvindigt. Många gånger får patienterna otillräcklig eller ingen information.

– Vårt sjukvårdssystem bygger helt enkelt på läkemedelsförskrivning. Det är det enklaste och billigaste behandlingssättet. Det är tyvärr mycket ovanligare att läkare plockar bort mediciner än att de lägger till nya, säger Per Sternbeck.

Per förklarar att när man använder vanebildande preparat slås kroppens egna system för att hantera smärta, sömn eller oro ut.

– Det är därför dubbelt olyckligt att man är så snabb med att sätta in dessa mediciner.

Bristande vårdmöjligheter
Möjligheterna till avgiftning och vård varierar beroende på vilken del av landet man bor i. Det finns tre renodlade kliniker för tablettmissbruk, TUB-mottagningen i Stockholm samt två på västkusten. Det är svårt att få remiss till behandlingshem via socialtjänsten då tablettmissbrukarna i regel är välfungerande, har jobb och bostad. Missbruket är i regel dolt och syns inte utanpå.

De sociala myndigheter anser oftast att problemet ska lösas inom landstinget där det uppstått. Saknas de resurserna där man bor kan den drabbade lätt hamna mellan stolarna och får inte hjälp någonstans.

Fotnot: Göran och Lena heter egentligen något annat.

Länk: