Jag kom till Arequipa i Peru i slutet av september för att jobba som informatör/journalist för organisationen Svalorna Latinamerika. Varje dag ser olika ut men så här var min dag idag.

Det har börjat skymma ute. Hela dagen har jag suttit på kontoret och skrivit en artikel till latinamerika.nu om en spionagehärva och gjort i ordning bilder till en bok som Sida ska ge ut om biståndet i Peru. Det är det sista året som Peru kommer att få bilateralt bistånd av Sverige. Svalorna Latinamerika kommer att fortsätta jobba med utsatta kvinnor och ungdomar på landsbyden i sitt program tillsammans med tre lokala organisationer, så jag kommer att få vara kvar även nästa år.

Klockan är sex på kvällen och jag är på väg hem till lägenheten. Det är mycket folk ute på stan. Som vanligt är det liv och rörelse på Plaza de Armas, Arequipas mittpunkt. Turister som sitter på bänkarna och äter glass, människor som matar duvflocken som bor på torget och andra som jobbar. Dokumentskrivare är ett ovanligt vanligt yrke här, de sitter på bänkarna med sina skrivmaskiner och väntar på att någon ska komma och diktera de vill ha utskrivet. Andra jobbar som fotografer på torget, skoputsare eller säljer cigaretter, ananasskivor och skosnören.

Utanför den stora katedralen sitter folk på trappan med skyltar ”bort med korruptionen”. På ett träkors hänger en man i kedjor. Det är hungerstrejk på gång. Jag pratar lite hastigt med några personer i folksamlingen och springer sen hem för att hämta kameran. Ett uppslag till latinamerika.nu. Det visar sig att folk strejkar på grund av dåliga villkor på ett transnationellt läskföretag. De måste arbeta 12 timmar per dag, sex dagar i veckan för att inte få sparken. För det får de 720 soles i månaden (knappt 1800 kronor).

–När man har familj och ska betala bostad, mat, skolavgifter och annat går det inte ihop, säger Jesus Rojas, som har jobbat på företaget i åtta år.

I tolv dagar har de strejkat. De kommer fortsätta fram till att arbetsgivarna ger dem bättre villkor.

Efter ett par timmar när jag känner mig färdig med mina intervjuer, är hungrig, trött och äntligen är på väg hem stannar en man mig på gatan. Han har långt svart hår, markerade ansiktsdrag och sneda, intensiva ögon. Han berättar att han är från Puno, att hans modersmål är quechua och att han är stolt över att vara indian. Jag blir upprymd och nyfiken eftersom det är ovanligt att quechatalande här är stolta över sitt ursprung. De talar hellre spanska än språket som sänker dem i många peruaners ögon. Rasismen och diskrimineringen mot ursprungsfolket i Peru är stor. Felipe säger något på quechua och berättar att hans morfar är shaman, medicinman.

–Han lever i harmoni med Pachamama, moder jord, bergen och vinden.

Min dag har som varje dag här varit lärorik och annorlunda och jag studsar hem till min lägenhet med ett leende på läpparna. Det är tomt hemm eftersom min sambo, kollega och vän, Jenny, har åkt till Cusco på utbildning så ikväll blir det att se på peruanska dokusåpor ensam framför tv:n, äta camote (typ sötpotatis) och dricka mate, en sorts te.


Om Svalorna Latinamerika
Svalorna Latinamerika har jobbat i Peru i 50 år i år. I dag jobbar vi i program tillsammans med tre lokala organisationer på landsbygden i Arequipa. Programmet har två mål: demokrati och försörjning med fokus på kvinnor och ungdomar.

Min roll som informatör/journalist är bland annat att skriva på hemsidan svalorna.se om vad Svalorna Latinamerika gör här, om programmet och de aktiviteter som hålls, men även att skriva nyhetsartiklar för latinamerika.nu om situationen i Peru.