Trappan bedriver, i samarbete med Uppsala kommun, verksamhet för barn och ungdomar mellan 5-20 år, med svåra hemförhållanden. Trappan erbjuder såväl individuella samtal som gruppaktiviteter. Barnen får därigenom en möjlighet att träffa andra med liknande erfarenheter. De uppmuntras att prata om sina känslor och utveckla sin förståelse av den svåra situation de ofrivilligt sitter fast i.

Lillemor Brånn är enhetschef på Trappan.

Berätta lite om hur och varför ni startade upp.
– När vi satte igång det här projektet 1991, var vi inspirerade av den så kallade Minnesota-modellen. Där hade två kvinnliga pedagoger, som själva var barn till missbrukare, insett att de fortfarande, i vuxen ålder drogs med ett bagage de behövde bearbeta på något sätt. I slutet av åttiotalet fanns inga stödverksamheter över huvud taget för barn till missbrukande föräldrar i Sverige. Man hoppades helt enkelt att barnen skulle må bättre så snart de vuxna blev drogfria.
Barnen som kommer till oss berättar att de upplever det enormt befriande att få träffa andra i samma situation, och prata om sina känslor.

Hur ser er verksamhet ut?
– En stor del av tiden spenderar vi på att åka runt i skolor och föreläsa. Barnen kommer ju inte själva till oss, utan det är ofta en lärare eller kurator som upptäcker att någon elev inte mår bra.
Så kontakten med vuxna förebilder är jätteviktig för oss. Vi försöker få upp ögonen på alla som jobbar med barn. Kunskap och utbildning är helt avgörande.

Hur går det till när barnen först kommer till er?
– Första gången kommer barnen tillsammans med sina familjer. Vi berättar om hur det kan vara att leva i en familj där missbruk hör till vardagen. Ofta känner barnen igen sig i de här berättelserna och vill komma tillbaka. Det är viktigt för oss att barnen inte känner sig utfrågade eller pressade på något sätt.

– Om föräldrarna är aktiva i ett missbruk är det helt avgörande att vi möter dem med respekt och finkänslighet. Vi gör klart för dem på en gång att det inte är dem vi är ute efter, att vi bara vill hjälpa deras barn att må bättre. Det är en hotfull situation för vissa föräldrar. De är rädda att förlora vårdnaden om sina barn. Om vi ser att ett barn far illa så har vi trots allt rapporteringsplikt till socialtjänsten.

Hur ser verksamheten för barnen ut?
– Vi ägnar oss åt rollspel och värderingsövningar, vi tittar på film, men framför allt så pratar vi mycket. Barnen får ställa frågor. Det är viktigt att de förstår att mammans eller pappans beteende inte beror på att de inte tycker om dem, utan bottnar i ett beroende. Vi har ingen färdig mall över hur mötena med barnen ska se ut, utan vi försöker anpassa oss efter varje individ och situation. Barnen får välja själva hur mycket de vill dela med sig av sina erfarenheter.

– En del av tonåringarna tycker att vi kan prata med deras alkoholiserade farsa istället. Det är ju han som har problem. De tycker ofta att: ”Vadå, jag klarar mig bra, jag sköter mig själv och tar hand om mina syskon.” Men hur mår de bakom fasaden? Har de ens tillåtit sig själva att känna efter? Det här är ett av skälen till att det är så viktigt att barnen känner tillit för oss. Utan den kommer de aldrig att våga öppna upp sig.

Ser ni något resultat?
– De senaste tre åren har vi faktiskt haft möjlighet att göra utvärderingar. Vi har ställt några bestämda frågor till både föräldrar och barn, före och efter varje avslutad termin. Det visar sig tydligt att de blivit hoppfullare inför framtiden och ser ljusare på sin tillvaro, rent generellt. Det är jätteskönt att ha det på papper, att det jobb vi lägger ner har en verklig effekt.

Länk: