Svenska kyrkan har sagt ja till samkönade vigslar. Eller, det vill säga sjuttio procent av de som har något att säga till om i Svenska kyrkan har sagt ja. Och det är ju bra. Men trettio procent av dem är fortfarande inte övertygade.
Det här får mig att tänka på min grundskoletid och killarna (det var oftast killar) i låg-, mellan- och högstadiet. Jag minns hur de satte pekfinger mot pekfinger och sa ”Ett och ett går inte”. Sen formade de pekfingrar och tummar till nollor och sa ”Noll och noll går inte”. Slutligen satte de in ett pekfinger genom en nolla och sa ”...men ett och noll går!”.
Poängen var att män inte kan ha penetrerande sex med män och att kvinnor inte kan ha penetrerande sex med kvinnor. Ett samkönat par kan inte få barn med varandra. Det var argument nog för att homosexualitet är fel.
Exemplet från min grundskola kan ses som ett barnsligt påhitt. Men faktum är att jag häromdagen diskuterade saken med en vuxen bekant som sa ungefär samma sak. Han menade att det faktum att en man och en kvinna kan få en avkomma var det yttersta beviset på att den typen av kärleksrelation är den rätta.
Ska vi prata biologiska faktum? Okej. Faktum är att en hel massa heterosexuella par inte kan få barn och jobbar häckarna av sig för att lyckas göra en liten avbild av sig själva. De paren kan inte heller uppfylla äktenskapets mening: att producera en biologisk avkomma. Är de inte heller menade att vara med varandra kanske? De kanske borde leta nya partners som de har lättare att få barn med? En av dem kanske är steril och egentligen borde leva ensam för resten av sitt liv.
Ibland går inte ett och noll heller. Och spelar det någon roll?