Allt startade 1979 när Röda korset i Tidaholm bestämde sig för att besöka Tidaholmsanstalten i förhoppning om att vara ett stöd för internerna. Fortfarande besöker medlemmarna anstalten under två timmar varannan söndag. En av dem är Lars Norström, 80 år. För honom har det blivit en självklarhet att besöka internerna för att fika och prata med dem.

– Vi gör det för att försöka hjälpa dem. Det kan vara skönt att träffa en vanlig Svensson och bara prata lite. Om fotboll eller vad som helst. Förhoppningsvis möter de en medmänniska.

Debatten har hårdnat
I dag ifrågasätts ofta ”daltandet” med fångar. Under 60- och 70-talen skedde en liberalisering av kriminalvården. Den tog kraft i och med grundandet av organisationen Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM). Organisationen jobbade för att kortare straff och mänskligare behandling av internerna skulle införas. På senare år har debatten dock hårdnat. Många hävdar att internerna har det för bra och att resurserna borde läggas på äldrevård och skola istället.

– Jag känner att det lika gärna kunde ha varit jag som satt där, och att våra besök ger något för dem som sitter där. Sedan hoppas jag att något litet frö kan sås hos dem. Att folk klagar på att de har det för bra får man ta med en klackspark.

Spontaniteten har försvunnit
Under Lars tjugo år som aktiv besökare har han varit med om stora förändringar. I början av 90-talet kunde han ofta ta med interner till teaterföreställningar utan att ha kriminalvårdens vakter i sällskap. Lars och hans fru Britt lät även internernas fruar och barn sova över i deras hem under deras besök i Tidaholm. Ibland även interner under permission. Efter ett upplopp på Tidaholmsanstalten 1995 blev liknande besök otänkbara och säkerhetstänkandet ökade på anstalterna runt om i landet.

– Tidigare träffade vi internerna i deras eget ”vardagsrum” på anstalten. Numera träffas vi en timma åt gången i en låst lokal. Spontaniteten har försvunnit lite.

Kan vara svårt att sätta gränser
Under sina år av besök har Lars inte stött på några större problem. Han har heller aldrig varit rädd men han medger att det kan var svårt att sätta gränser.

– Vi använder i regel bara våra förnamn för att det inte ska bli alltför personligt. Sedan tror vissa att vi kan hjälpa till att häva utvisningsdomar. Det kan vi ju inte men vi kan hjälpa till på andra sätt, avslutar han.