Piotr Zettinger tar emot i radhuset i Segeltorp söder om Stockholm. I vardagsrummet finns några hyllmetrar med klassisk musik och bilder på barnbarnen. Han bjuder på kaffe och hans fru ställer fram pepparkakor. Kökslampan är inte tänd. Det är grått ute, nästan svartvitt, som på ett gammalt fotografi.

- Mina föräldrar och jag hamnade i gettot under kriget, säger Piotr Zettinger. Vi hade inget val. Vi var judar.

Warzawagettot var ett muromgärdat område som hyste som mest 500 000 människor. Sjukdomar och matbrist skördade omkring 50 000 dödsoffer. Piotr Zettinger var en dag ute med sin mor i gettot och såg tiggande barn i den iskalla vinterkylan. Han kunde inte förstå varför de inte gick hem.

- Jag minns sådana scener, säger Piotr Zettinger, då han visar bilder på lik från gettot, som ligger på trottoarerna. Folk går förbi utan att titta.

Den 22 juli 1942 började deportationerna till förintelselägret Treblinka. Piotrs föräldrar beslutade att smuggla ut honom för att försöka rädda hans liv. Gettot kommer att tömmas. Godsvagnarna kör mot gaskamrarna.

Flykten från gettot
Piotr Zettinger är fyra år gammal och står gömd i en portuppgång. Det är skymning och tomt på gatan förutom en vakt. Piotr hör hans steg, ser hans stövlar då han passerar porten. Det är märkligt nog en vacker dag. En vuxen räknar tyst soldatens steg. Trettio steg. Piotr känner en hand på sin axel. Spring!

Piotr springer för livet. En okänd man möter honom. Han säger: ”inte gråta, inte ett ord, inte ett knyst!” Han lyfter ned Piotr i ett hål i gatan. De går genom kloakerna. Det stinker. Han vet inte hur länge de går i tunnlarna. Till sist kommer de upp på den andra sidan.

– Jag vet inte om det var min fars hand på min axel, säger Piotr. Jag har inga bevis för det, men jag vill att det ska ha varit så. Något slags avsked. Jag återsåg honom aldrig mer.

Anpassa sig eller gå under
Sedan börjar ett nytt liv för Piotr Zettinger, utan sin mamma och pappa. Han får ett falskt polskt namn. Han har fördelen av att inte se judisk ut och talar polska flytande. Han är tvungen att lära sig katolska böner och dölja allt som kan avslöja honom som jude. Det var dödsstraff för att gömma judiska barn.

– Jag minns bönerna än idag, säger Piotr Zettinger.

Han bor en tid hos nunnor. Vid fara för angivare måste Piotr gömma sig i ett skåp.

– Jag gjorde ingenting i skåpet, säger Piotr. Jag satt där tyst och stilla. Jag hade en potta om jag blev nödig. De barn som inte anpassade sig överlevde nog inte. Om de sa ”gråt inte” så grät jag inte. Det fanns inget utrymme för frågor.

Piotr Zettinger tar fram två slitna familjealbum. En avlägsen tid innan kriget. Han visar bilder på sin familj och släktingar. En bild på hans far. En bild på honom själv som barn. På hans mor och hennes två systrar. På en liten flicka, en kusin som också överlevde.

Befrielsen
En dag 1945 då Piotr Zettinger befinner sig på ett barnhem blir han tillsagd att gå ut med soporna. Han får en hink i handen och går nedför en trappa. Han ser ut på gatan. Där är en massa soldater och han blir hysterisk av skräck.

– Jag minns min reaktion då jag såg soldaterna, säger Piotr. Jag ville inte gå ut, men de sa att jag skulle göra det ändå och jag lydde.

Då han kommer ut på gatan snubblar han på sophinken. En soldat ligger i solskenet och äter solrosfrön. Han sträcker fram handen och bjuder Piotr. Men han talar inte tyska. Det är sovjetiska soldater i gröna uniformer, inte bruna. Tyskarna har förlorat kriget.

– Sedan börjar ett nytt kapitel, säger Piotr Zettinger.

Återföreningen
Piotr Zettingers mor Teodora överlever kriget, ovetande om att hennes son lever. Hon letar efter honom och följer de spår hon kan hitta. Hon får veta att han kanske lever och befinner sig i ett av barnhemmen i utkanten av Warzawa och hon hittar honom till sist.

– Jag minns mötet mycket väl, säger Piotr. Jag kände inte igen henne. Min mor var mycket medtagen fysiskt. Jag uppfattade henne då som mycket gammal. Hon grät. Jag kunde inte förstå varför. Jag var mycket besvärad av det. Efter ett tag bad jag henne gå ut och titta på en snögubbe jag byggt. Vi gick ut tillsammans.

I efterkrigstidens Polen är allt i ruiner och kaos då Piotr en iskall januaridag beger sig iväg från barnhemmet hand i hand med sin mor mot en ny framtid. De går över isarna på den frusna Wislafloden som delar Warzawa i två delar. Broarna är sprängda. De går i tre dagar för att ta sig till moderns barndomshem.

Till Sverige som flykting
1968 inleds åter förföljelser mot judarna i Polen och antisemitismen blossar upp. Bara drygt 20 år efter förintelsen. Piotr Zettinger flyr med några tusen andra polska judar till Sverige. Han stannar i Sverige och börjar arbeta som civilingenjör.

Det är inte förrän 1998 som Piotr Zettinger börjar gå ut offentligt med sina upplevelser som överlevare från förintelsen. Han är medlem i Föreningen Förintelsens Överlevande och hans inkomster från föreläsningar går till föreningen.

– Det finns de som förnekar att förintelsen ägt rum, säger Piotr. De är farliga människor. Men för oss som överlevt tar den aldrig slut.

Fakta:
Piotr Zettinger var en personlig vän till Irena Sendler (1910 – 2008) som 2007 nominerades till Nobels fredspris för att ha räddat 2500 judiska barn ur gettot. Hon organiserade Piotr Zettingers liv utanför gettot. Hennes liv filmatiserades nyligen i filmen; ”The Courageous Heart of Irena Sendler”, med Anna Paquin” i huvudrollen.