I arbetet med att stärka barnens självkänsla samarbetar IOGT-NTO och kommunen. Var och en gör det man är bäst på.
När IngaLisa Hillervik träffar sina deltagare i gruppen för ungdomar som lever med missbruk har hon något speciellt att ge dem. Hon kan tipsa om UNF, Ungdomens Nykterhetsföbund, i Ludvika där det händer massor av roliga och bra saker.
Och hon kan tipsa om sommarens läger på Saxenborgs kursgård.
"Bekymmer är goda simmare"
– Det känns som om jag plockar fram ett guldägg, säger IngaLisa.
En del av IngaLisa Hillerviks tjänst hos Ludvika kommun går sedan sex år tillbaka åt till att leda grupper för barn och ungdomar i missbruksmiljöer. IngaLisa, Monika och jag möts på IOGT-NTO-expeditionen i Ludvika där det märks att social arbete och UNF har fått komma i fokus. På en skrivtavla har någon skrivit dagens citat ”Det tjänar inget till att dränka bekymmer i alkohol för bekymmer är goda simmare.” På väggarna sitter UNF-affischer från 70- till 2000-tal.
IngaLisa berättar hur hon i sitt arbete som specialpedagog länge mött de barn som lever med missbruk i sin närhet. Numera är UNF en viktig resurs för dessa ungdomar när grupperna slutat.
– Jag visste ingenting om UNF. Men jag hade två tjejer som var medlemmar och de berättade om hur de varit på en kurs där de legat på golvet och skrattat. De andra lyssnade, och jag sa till dem ”ska ni inte gå med”.
Behöver drogfri gemenskap
De två UNF-tjejerna berättade också om vilket stöd de fick av Monika och Thomas Johansson i IOGT-NTO. Båda finns på plats på expeditionen där de jobbar med att utveckla det sociala arbetet. Att stötta UNF-föreningen blir ett praktiskt sätt att ta tillvara det Monika och Thomas lärt sig av sitt eget missbruk. UNF har för flera ungdomar blivit ett slags fortsättning på kommunens grupper för barn till missbrukare.
– De här ungarna behöver en drogfri gemenskap med andra – något som de aldrig har sett.
Numera bjuder IngaLisa in någon av de UNF:are som deltagit i gruppverksamheten, så att ungdomarna får höra vad som finns att göra. Förra julen var exempelvis några Ludvika-UNF:are med på en kamratstödsresa till Egypten, där de fick lära sig att dyka i Röda havet.
Flera kommuner i Dalarna bedriver gruppverksamhet för barn och ungdomar i missbruksmiljöer. Verksamheten bygger på program som utarbetats av Laurel Krosness. Grupperna kallas TAPP (Teenage power program) och CAPT (Children are people too) och träffas en gång i veckan, ungefär 20 gånger. IngaLisa beskriver modellen som en pedagogisk verksamhet med terapeutiska effekter.
Tar upp olika teman
– Vi undervisar i livsfrågor som alla behöver, framför allt om man fått dålig vägledning hemifrån.
Träffarna följer en återkommande struktur där man bland annat får börja med att tala om vad som är det bästa och sämsta som hänt sedan sist, och sedan följer en liten föreläsning om veckans tema. Teman som tas upp är bland annat beroende, känslor, att sätta gränser, risker och val i livet.
– Det viktigaste är att man får träffa andra och se att ”det är fler än jag som har det svårt”, säger IngaLisa som berättar att i och med detta kan skammen sjunka undan och det blir lite plats för att ta in ljusa saker i livet.
Dalarna är på många sätt långt framme när det gäller att erbjuda stöd för barn och ungdomar som lever nära missbruk. Ludvika och Smedjebackens kommuner började arbetet som ett gemensamt projekt men valde sedan lite olika strategier, När IngaLisa och Monika försöker minnas hur arbetet startade är de rörande överens om att allt inte gått smärtfritt och enkelt. Monika och Thomas, som även de är utbildade för att leda grupper inom TAPP och CAPT, arbetade vid den tiden på Ria i Smedjebacken.
Informerade på skolorna
– Vi hade en öppen grupp, berättar Monika. Vi tänkte att ”de här barnen finns överallt” och gick ut på skolor och informerade.
IngaLisa i Ludvika ville hellre gå lite varligare fram.
– Ja, jag reagerade på hur ni gjorde, säger hon till Monika. Jag var rädd för att det skulle bli en konkurrerande verksamhet. Jag ville bygga ett stadigt hus och var orolig för att det skulle dyka upp stugor överallt.
Numera jobbar IngaLisa, Monika och Thomas i samma kommun och idag blir verksamheten som bedrivs kommunalt och av den ideella folkrörelsen istället komplement till varandra. Monika och IngaLisa är inte sena att berömma varandra för det arbete som respektive part lägger ner.
Har även föräldramöten
Det är viktig att även nå föräldrarna, det är Monika och IngaLisa ense om. Innan ett barn eller en tonåring börjar i IngaLisas grupp vill hon ha ett samtal med barnet och föräldern tillsammans. Under terminens gång genomför man även föräldramöten.
– Vi träffas för att heja på varandra och försöker ha trevligt, säger IngaLisa.
Att våga berätta för andra om familjehemligheten är ett stort steg och det är svårt för ungdomarna att gå i en sådan här grupp utan att ha ett vuxenstöd.
Även i samband med IOGT-NTO:s sommarläger har föräldrarna haft en viktig roll. Innan lägret bjöds föräldrarna in och efteråt genomfördes två uppföljningsträffar. Vissa av föräldrarna levde numera nyktert men andra var kvar i det aktiva missbruket.
– Vi trodde att det skulle vara väldigt svårt att få föräldrarna att komma, men de flesta var med, berättar Monika.
Utgör inget hot
Den första återträffen var till en fjällstuga och den andra till scoutförbundet NSF:s kursgård Ransberg. Träffarna varvades med aktiviteter och en del prat. En eftermiddag hade IOGT-NTO:arna Monika och Thomas föräldrarna för sig själva för att prata om missbruk.
– Det gick alldeles utmärkt. Jag tror att det är en väldig fördel att vi inte är från socialen. Vi är också missbrukare och därför är vi inget hot.
Men alla har inte synen på familjen som en helhet. Både Monika och IngaLisa är kritiska till att det alltför ofta är vattentäta skott mellan dem som möter de vuxna missbrukarna och dem som jobbar med barn och ungdomar som mår dåligt på grund av missbruk.
– Det måste finnas möjligheter att bygga broar in till den verksamhet som jobbar med de vuxna, menar IngaLisa och konstaterar att det fortfarande är ganska nytt att jobba med missbrukarnas barn. Missbrukarvården och socialtjänsten hade länge fokus på den vuxne missbrukaren.
"Jag ser dig"
IngaLisa känner ofta att hon går rakt in i en vägg när hon försöker bygga upp gruppverksamheten.
– Skolan har exempelvis ingen tradition att se de här problemen och ofta möter man inställningen”de är ju så få”.
Men IngaLisa och Monika vet att barnen är många och att det är viktigt att på olika sätt få dem att känna att de har rätt att må bra.
– Det har betydelse bara det att någon säger ”jag ser dig”.
Artikeln är ett utdrag ur boken
”Där viljan finns, en bok om
IOGT-NTO:s sociala arbete”,
Sober Förlag 2003, av Helena Karlsson.