På morgnarna promenerar jag till skolan eftersom vägen dit är mycket fin. Speciellt vackert är det att gå genom parken. De lummiga träden bildar nästan ett tak över huvudet och stänger ute alla stadsljud. Det enda som hörs är fågelkvitter och mina egna andetag. Men det är inte bara ljudnivån som är annorlunda i parken, visar det sig.

En morgon hör jag någon andas väldigt tungt. Joggare är vanligt förkommande i parker men det här låter inte som en joggare. De är lätta på foten och har inga väskor eller annat som slamrar och låter. Jag tittar bakåt och ser en medelålders kvinna med en ryggsäck komma springande. Morgonstress, tänker jag och fortsätter att traska framåt. Kvinnan kommer ikapp mig och flåsar vid det här laget rätt ordentligt.

- Det är kanelbullens dag idag, pustar hon och börjar sedan gå jämsides med mig.

Ibland är det svårt att dölja sin förvåning. Lyckligtvis ser hon inte mina uppspärrade ögon eftersom vi går bredvid varandra. Tankarna börjar surra i huvudet. Jag försöker räkna ut om hon är konstig eller in men blir bara förvirrad. Samtidigt berättar hon om hur man bakar kanelbullar på bästa sätt.

Det här är vårt första möte. Vid första mötet ska man säga saker som ”hej, jag heter Anna-Lena”. I allmänhet ska man också ha ett skäl att träffas, en gemensam vän eller något åt det hållet. Vid första mötet brukar man inte springa i en park och prata om bullar med slumpvis utvalda personer.

I sådana här lägen blir jag smärtsamt medveten om alla sociala koder i samhället. Det krävs inte särskilt mycket för att sticka ut. Testa t.ex. att spärra upp ögonen och stirra på någon, stå för nära en okänd människa i kassakön eller skratta högljutt när du ensam väntar på bussen. Folk kommer garanterat att titta snett.

Det är tråkigt att samhället är så snävt. Personer med avvikande beteende får inte en chans för så fort någon misstänks för att inte passa in tar alla ett steg bakåt. Vi är många som är mot detta, i alla fall på pappret. För det är såklart lätt att sitta hemma i soffan och tycka att alla måste accepteras och fruktansvärt svårt att lyckas agera i vardagen när det väl gäller.

När jag nu konfronteras med en person som sticker ut vet jag först inte hur jag själv ska bete mig. Lyckligtvis är vägen genom parken lång och kvinnan pratar nu om den hemska åskan som dundrat hela natten. Jag nappar och vi beklagar oss över hur svårt det är att sova när det lever om sådär. Det visar sig att hon är väldigt trevlig när vi väl kommer igång.

Jag har fortfarande ingen aning om vem hon är, hur hennes liv ser ut eller varför hon sökte kontakt. Det kan vara så att hon alltid är ”underlig”. Att hennes grannar och kollegor tycker att hon är en udda filur. Kanske är hon vanligtvis ”normal” men nu hade det hänt något speciellt som gjorde att hon betedde sig underligt. Hennes hund kanske dog kvällen innan.

Hon fick mig att fundera. Jag är också med och skapar de sociala koderna. Denna morgon skapade vi helt andra regler bland de lummiga träden i parken. Det var kanelbullens dag och alla respekterades som de var.