YES står för Yrkes och Entreprenörsutbildning och håller till på Basta, ett avvänjningshem för missbrukare utanför Södertälje. Metoden man använder sig av på Basta är rehabilitering genom arbete och en liknande tankegång gäller för skolans utbildningar.

Redan under utbildningens tredje vecka står det ”praktik” på schemat. Inriktningarna varierar från hästskötare till plattläggare och eleverna består av både vuxna och ungdomar. Det gemensamma är att de räknas till dem som ”står längst ifrån arbetsmarknaden”. Ofta utan fullständiga betyg från gymnasiet. Av årskullen som gick ut i våras har idag 25 av 29 jobb.

Inte bara strulelever
Då Kristoffer Jakobsén, lärare på YES, blir frågad av en av sina kolleger i panelen vad han fick ut mest av att vara elev på skolan svarar han också instinktivt ”jobb!”. Hans historia liknar historierna hos många av dem som är eller har varit elever på skolan. Själv beskriver han sig som en ”strulelev” under gymnasiet. Han blev utslängd från individuella programmet. På YES fick han en nytändning och läste bland annat in matematiken från årskurs nio på fem veckor.

YES-läraren Namu Nambiar betonar ändå att inte bara före detta strulelever och missbrukare går på skolan, vars linjer har blivit alltmer attraktiva.

- Vi delar inte in människor i fack. Romer, ambitiösa ungdomar, handikappade. När de kommer till oss är alla elever. Vi ser oss som en diagnosfri zon och börjar inte med problemet, vi börjar med lösningen.

Utbildningarna går ut på att ta vara på elevernas egna vilja.

- Vi säger inte: Nu ska du göra det här för att jag vill att du ska göra det, fortsätter Namu Nambiar.

Påverka unga i rätt riktning
Men under det första året märkte lärarna att de vuxna eleverna hoppade av för att stämningen liknade en ungdomsgård. Ungdomarna i sin tur insåg inte att det var de själva som var ansvariga för att göra något av sin skolgång. Det fortsatte i tron att det var lärarna mot dem, precis som i grundskolan. Nu består klasserna av lika många vuxna som ungdomar, vilket har gett ett gott resultat. De vuxna har oftare redan förstått att det här är en chans för dem och kan påverka de unga i rätt riktning.

Eva Jonzon, tidigare beteendevetare på universitetet, hade svårt att förlika sig med den här uppdelade stämningen när hon kom till skolan. Men snart hittade hon en liknelse som hjälpte henne att förstå vad det var som pågick. Eleverna på YES liknade kossorna hon mjölkade på fritiden. Vissa gick snällt in i ladugården medan man behövde trula med andra för att få dem att lämna frukostgräset.

- Man blir så frustrerad: Vet inte kossan sitt eget bästa? Ett sprängfyllt juver är ju inte skönt! Ungefär så kände jag med eleverna.

Lärarna stänger inte dörren
Lena Lago och Anna Magnusson, också YES-lärare, pekar på de gemensamma fikarasterna som ett bra sätt att komma ifrån den här vi-mot-dom-känslan. Lärarna har inte något eget rum de stänger om, utan sitter och umgås med eleverna. De lyfter även fram att eleverna uppmanas att be om hjälp så fort det är något de har problem med. Den enskilda eleven får då handledning, och ofta hjälp av sina klasskamrater. På så vis får de som har lite svårare för sig stöd samtidigt som den allmänna undervisningsnivån inte sänks.

Just att tränga igenom varandras sätt att kommunicera menar de samlade lärarna är det viktigaste för att undervisningen ska nå ut till alla. Det kan vara svårt för lärare att förstå sig på elever. Och eleverna kan ha lika svårt att förstå sina lärare.

Går det då att använda dessa metoder i grundskolan och gymnasiet? Måste man inte ha eldsjälar, lärare med sitt yrke som livsstil för att få det att gå ihop? Det kommer att visa sig. Så övertygade om att de är på rätt väg är nämligen dessa eldsjälar från YES att de nu ska gå vidare och starta en gymnasieskola. Dags för mjölkning!