Jag öppnar dörren och kommer precis lagom till personalens morgonfika. Någon räcker mig en kaffekopp och jag känner mig genast välkommen. Timmy sitter mitt i bland de andra. Det märks att de trivs med varandra i gruppen. Man skämtar och skrattar. Timmy har bara varit i Umeå lite drygt två månader, men redan funnit sig väl tillrätta.

Från början ville han inte alls till Norrland, men erkänner nu att han inte kunnat få det bättre. Medan han går med sin disk till köket berättar de andra om hur nöjda de är med Timmy. Han är populär bland ungdomarna, är trevlig och social och lätt att jobba med. Timmy som just kommit tillbaka, skrattar och tackar.

Volontärens arbete
Vi sätter oss i sakristian för att prata ostört. Timmy berättar om sig själv. Han är bara 18 år, men volontäråret är knappast det första han ser av kyrkligt arbete. Han hoppade av gymnasiet och jobbade i Österhaninge med ungdomsverksamheten där.

Han trivdes bra med att jobba med ungdomar, så hans största oro inför volontäråret var att han istället skulle få hålla på med administrativt arbete, eller bara gå bredvid och titta på. Första mötet med Carlskyrkan och Mats Bohman skingrade oron.

När han frågade vad han skulle göra, fick han till svar: ”Vad vill DU göra?” Med det som grund planerade de vilka uppgifter Timmy skulle ha. Han har hand om ungdoms-verksamheterna "Kyrk- UG" och "Veckans soffa", han hjälper till med scouterna och var tredje fredag är han med och hjälper till på kyrkans ungdomsgård.

Saknar töntstämpel
Musiken är Timmys passion, och han har också hand om musikgruppen "Join us", som består av barn i mellanstadieåldern. Han blir ivrig när han pratar om dem.

- Det är fantastiskt hur snabbt de utvecklas, i början fick jag visa hur man höll instrumenten rätt, men nu kan de spela riktigt bra.

Efter nyår blir det ännu mer för Timmy och göra. Då ska han vara uppe på Carlshemsskolan tillsammans mer organisationen "Friends" och arbeta mot mobbning. Han ser fram mot det, eftersom det också blir ett bra tillfälle att göra reklam för kyrkans verksamheter.

- Jag tror att ungdomarna faktiskt lyssnar på mig, fastän jag är från kyrkan. Jag är ung, och saknar den där töntstämpeln många kristna gärna får.

Vägen till kyrkan
- När jag var fjorton år var jag en strulpelle, att gå i kyrkan fanns liksom inte ens i min värld. Men en dag när jag kom hem från skolan, låg det ett papper om konfirmation på mitt skrivbord. Jag knycklade ihop det och slängde det i papperskorgen. Dagen efterlåg det där igen. Mamma hade tagit det ur papperskorgen, slätat ut det och lagt det på skrivbordet igen.

Efter mycket bråk och skrik vann hans mamma slutligen. Han skev på pappret, och sen blev han kvar i kyrkan.

Hittat sin plats i livet
Han tänker fortsätta med det. Efter volontärårets slut vill han läsa upp sina betyg på folkhögskola, samt plugga musik. På sikt funderar han på att läsa till präst, fast innan dess vill han skaffa sig mer livserfarenhet.

Vi rundar av, och han tar avsked med ett fast handslag och stadig blick. Han är mycket mognare än sina 18 år. Han har hittat sin plats i livet. Det märks - och sådana människor möter man inte varje dag.