Vi skänker ofantligt stora summor i falsk tro om att dessa pengar skulle ge våra utsatta människor ett rikare och drägligt liv.

Men hur kan det komma sig att både fattigdomen och hemlösheten ständigt ökar i vårt ”välgörande” fosterland år efter år?

Detta sker samtidigt som välgörenhetsorganisationer både växer och växer i antal och anställer fler och fler hjälpare. Är det verkligen meningen att människor ska få känna sig goda över den bistra sanningen att utsatta människor görs beroende av en fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?

Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja verkligheten. Dölja den för både oss själva och varandra. Samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.

Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte.

Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan. Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är att vara medmänniska.

Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa

Detta är den nakna sanningen, eftersom vi verkar tro vi ska kunna ”vårda” bort ett skriande behov av billiga hyresrätter där människor har råd att bo kvar. Detta görs på hemlösa och fattiga individers bekostnad.

Av de cirka 25 000 vräkta hushåll i Sverige mellan åren 2000-2005, blev ca 10 000 barn drabbade av vräkningarna. Av alla dessa familjetragedier blev 85 % avhysta av ekonomiska skäl och inte av missbruk eller psykisk sjukdom som gärna politiker, tjänstemän och frivilligorganisationer försöker framhäva.

Och trenden håller i sig. Hemlöshetsindustrin har tillåtits bli en av Sveriges största arbetsplatser med sina över 30 000 avlönade arbetare.

Så frågan är vem som står kvar och på allvar visar en konkret vilja för att lösa den?

Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86