När president George Bush i fjol våras förklarade Irak erövrat och sitt krig avslutat, for han kanske inte med osanning - men fel hade han. Kriget hade ju knappt börjat. Den här krönikan är säkert sist att påpeka det.

Vad kan vi lära av historien? Och hur kan vi arbeta för ett tolerant samhälle utan våld? De frågorna har sysselsatt elever runt om i Sverige. Resultatet utmynnade i Skolornas fredspris 2004, som delades ut på Fryshuset i Stockholm.

Sonia Sherefay fick Stockholms stads Mandelapris för integration 1999 och 2002 korades hon bland nio övriga till årets folkbildare. Hennes böcker handlar mycket om föräldrarollen för invandrare och hur situationen ser ut för invandrade barn och ungdomar.
- Jag visste inte ens att det jag arbetade med kallades integration. Jag tyckte jag jobbade med föräldrarollen, men om man får integration på köpet är det ju ännu bättre.

Morgon, rusningstid. I Stockholm är tunnelbanans blå linje norrut full. Det åttonde stoppet är Kista. Ut ur tåget väller en flod av välklädda och välutbildade yngre professionella. Ut från stationen finns två vägar. En till vänster och den andra till höger. I stort sett alla går till höger, många har en bärbar dator över axeln. Flera för viktiga samtal över sin mobiltelefon.

Det är hennes födelsedag. När festen är slut, ljusen släckts och familjen ligger och sover smyger hon upp och sätter sig i vardagsrummet. Hon väntar ensam i mörket. Till slut öppnas ytterdörren och den som aldrig dök upp under kvällen raglar in, full och skamsen. Det är pappa.

Det behövs en ny folkrörelse mot våldet som tagit över det offentliga rummet. Och där har vuxengenerationen ett stort ansvar, som vägvisare och föredöme.
- Ungdomar är bra på att skilja gott från ont. De är inga offer, de är framtiden, säger Fryshusets Anders Carlberg.